tisdag
när man är nykär känns livet så där underbart och det känns som att personen i fråga är så där grym,
- på allt, i alla lägen.
det känns som att man får något i utbyte när man umgås, social stimulans skulle jag vilja kalla det, eftersom man (förhoppningsvis) är på samma mentala nivå. man låser fast sig vid personen och är den enda man ser och umgås med, allt annat känns mindre viktigt.
men så en dag händer något, bara ett litet litet fel som gör att man tänker till en extra gång. man kommer till nån konstig insikt som känns en smula uttjatat men endå jävligt sann "jag är roligare än dig", "det är mer drag i mig", "jag är bättre än dig". och slutligen "jag är värd någon bättre".
man inser att det är jag som gör dig rolig, det är jag som sätter fart på dig, det är jag som gör dig till en annan människa, någon du inte är.
personen som man är så galet kär i försvinner i samma sekund som man inser det och man undrar "vem fan är du?"
