emeliiefors

en helg i tårar och gemenskap får man ändå beskriva den som.
i fredags var det begravning för min mormor, och hela släkten var här.
vi har inte setts på 3 år, så trotts allt var det trevligt.

det många människor har ifrågasatt är min vilja at besöka mormor under hennes sista tid, då hon låg på hospice. såklart kan jag förstå att man kan vilja bevara bilden av de man tycker om, då de var friska och glada. men så här i efterhand kändes det otroligt jobbigt att minnas friska glada mormor, och inte sjuka som verkligen ville dö. det kan låta konstigt, men den dagen jag fick höra att hon gått bort kände jag en stor lättnad för mormors skull och att hon nu slapp lida, den känslan hade jag hellre behållt på begravningsdagen än känslan av att man saknade den personen som var frisk, som egentligen försvann för flera flera månader sedan.

i helgen har jag valt att stanna hemma, har inte känt för att jobba, skratt, le och vara trevlig.
tror att det är i sånna här stunder man ska umgås med sin släkt och dela sina minnen.